Skip to content

Romance

Stevens sings of deep emotions as only the Nordic can.

Time Out, NY

Stevens sjunger om känslor som bara nordbor kan.

Time Out, NY
***Above is preview for main press page, below is full press page***

Press Photos

Interviews with Olivia

Romance, Interviews
Romance, Interviews
Romance, Interviews
Romance, Interviews
Romance, Interviews
Romance, Interviews
Romance, Interviews
About the Show

Stevens sings of deep emotions as only the Nordic can.

Time Out, NY

Irresistibly charming.

Hallandsposten, Sweden

Strong French Emotions

They transport us to a time when the songs seemed to rise from the depths of the streets, the bars and the gutters carrying a message of the French soul. When the melancholy songs and waltzes, their quick and sometimes irregular rhythm and tone, switching between major and minor, carried so much sorrow and so much joy. They know how to deliver a quick, smooth and captivating waltz. They know what they want to convey with each song, so the songs become little, contained, theater pieces, little novels. An ambiance that sometimes transports the listener to the happy bars where the wine flows and everybody’s singing and dancing, to the great darkness and paralysis when love didn’t keep its promises.

They transport us to the strong emotions in all directions, that many of us associate with Paris, in a time when the artist quarters still hadn’t given way for office buildings.

Susanne Holmlund, Sundsvall’s Paper
Full Review

Romantic emotions in many guises

Olivia Stevens embraced little Paris in a loving way with her divine voice and fantastic presence.

She’s dressed in a romantic red dress, carries a red rose and has a warming smile on her lips. The singer Olivia Stevens’ show romance invited the audience to a loving evening at Vänerborg theatre. A fantastic love letter to everything French.

With the help of Bjarne Löwdin, on piano and accordion, she takes the audience to France, while inviting French icons like Jacques Brel and Edith Piaf.

A dance along the streets of Paris, a twirling ride in a carousel and a trip to the sun for those whove grown tired of the cold and the snow. But also an journey inward, towards desperate despair and bubbling joy.

Alternately soft and beautiful, then crazy and playful – without logic and any inhibitions. Just like the many faces and shapes of love.

This isn’t just a beautiful concert but an entertaining show that embraces you and is present. Olivia Stevens brought true, French love to little Paris.”

Anna Sofia Dahl, Ttela, Västerås

SWEDISH VERSION

Stevens sjunger om känslor som bara nordbor kan.

Time Out, NY

Starka franska känslor

De för oss till en tid ….när sångerna liksom steg ur folkdjupet, från gatorna, krogarna och rännstenarna och verkligen bar på ett budskap om det franska kynnet. Och när sångernas och valsernas vemod, snabba och ibland oregelbundna rytm och tonspråk tvärt växlande mellan moll och dur bär på mycket sorg men också stor glädje…de kan leverera en fransk vals snabbt, smidigt och medryckande. De har en bestämd uppfattning om vad de vill skildra med varje sång och därmed blir också sångerna små sammanhållna teaterstycken, små romaner…

…en ambiance som för lyssnaren till de glada barerna där vinet flödar och alla sjunger, dansar, till den stora svärtan och förlamningen när kärleken inte höll vad den lovade.” Till de starka känslor i alla riktningar som för många av oss är Frankrike och främst då Paris, i en tid då konstnärskvarteren ännu inte hade gett vika för kontorskomplex.”

Susanne Holmlund, Sundsvalls Tidning
Full Review

En känsla med många skepnader

Olivia Stevens omfamnade Lilla Paris på ett kärleksfullt sätt med sin ljuva stämma och fantastiska närvaro.

Hon är klädd i en röd klänning i romantiskt snitt. Har en röd ros i handen och ett värmande leende på läpparna. Sångerskan Olivia Stevens föreställning Romance bjöd in till en kärleksfull afton på Vänersborgs teater. En fantastisk kärleksförklaring till allt som är franskt.

Med hjälp av Bjarne Löwdin, på piano och dragspel, tar hon publiken med till Frankrike och bjuder samtidigt upp franska ikoner som Yves Montand, Charles Aznavour och Edith Piaf.

En dans bland mörka gator i Paris, en virvlande tur i en karusell och en resa till solen för de som tröttnat på kyla och snö. Men också en resa inåt, mot desperat förtvivlan och bubblande glädje.

Ömsom mjukt och vackert, ömsom galet och lekfullt – utan logik och helt utan hämningar. Precis som kärlekens många ansikten och skepnader.

Men det var inte enbart ett prov på skönsång, utan också en underhållande föreställning som omfamnar och är närvarande. För Olivia Stevens tog verkligen med sig kärlek på franska till Lilla Paris på riktigt.

Anna Sofia Dahl, Ttela, Västerås

"Och även mot de så kallade dekadenta kabaréerna förde Hitler och hans ministrar krig. Förutom att gissla makten stod kabaréerna, sångerna och artisterna för en moralisk frihet som inte hade någon plats i nazismens världsordning. Musikalsångerskan Olivia Stevens och hennes kompanjon 'Käte' (Bjarne Löwdin) tar oss här till 30-talets Berlin och en av de källarkabaréer som hotas med stängning om de inte iakttar politisk korrekthet. Och givetvis kan inte en kabaré bli politiskt korrekt, då upphör den ju att vara en kabaré. Nazisterna försökte skapa egna med godkänt innehåll, men 'inte ens de själva ville se dem', som Olivia Stevens säger.

Här ges vi en föreställning med både humor i allvar. Till humorpunkterna hör de yviga gesterna, divarollen som det görs en liten egen parodi på och som Olivia Stevens tar ut svängarna i med alla de rätta manéren, och dialogen med 'Herman' som sitter i salen och kontrollerar. Till allvaret hör berättelserna om de vänner och motståndsmän som antingen stupat eller lämnat landet, och faktiskt det faktum att bara när Herman sover kan de sjunga om och leva ut det de brukar - homosexualitet, feminism, starka kvinnor, frihet att vara det man själv vill vara. Och även analyserna, små med ofta goda - som att det kanske finns en liten mobbad kille bakom varje hakkorsbindel - en kille som nu äntligen får ge igen. Även om sångerna, i alla fall för mig, är okända är tongångarna och musikstilarna välbekanta och pålitliga tidsmarkörer. Det går lätt att känna in sig i den stämning som de båda på scenen vill skapa och man upplever också tydligt hur snaran knyts åt om halsen, hur trång världen blir när den politiska korrektheten ska råda och drivs igenom med maktmedel.

Det sägs att det enda djävulen inte tål är att någon skrattar åt honom, och diktatorer är precis lika ömskinnade. Att absolut makt inte bara saknar självkritik utan också humor går igen överallt. Därför ska vi vara rädda om våra satiriker. Och ta till oss att det kan ske igen att en pajas får världsherravälde. Utan att någon riktigt fattar vad det var som hände."

Susanne Holmlund, Sundsvalls tidning

"Hitler and his ministers even waged a war on the so called decadent cabarets., Besides heckling the power, the cabarets, the songs and the performers represented a moral freedom that had no place in Nazis world order. Musical theatre performer Olivia Stevens and her partner 'Käte' (Bjarne Löwdin) transport us to 1930s Berlin and one of those basement cabarets threatened to be shut down unless they follow the politically correct protocol. Naturally a cabaret cannot be politically correct since it would cease being a cabaret. The Nazis tried creating their own, with the correct content, but 'not even they wanted to see them', as Stevens says.

This is a show with both humor and seriousity. The humor points are the flamboyant gestures, the Diva role, honored its own special parody where Olivia Stevens takes command fully with the right panache and the dialogue with 'Herman' who's seated in the theatre controlling them. The serious parts are the stories of friends and members of the resistance movement who've either died or fled the country, and the fact that it's only when Herman’s asleep that they can sing and live the way they want to - homosexuality, feminism, strong women, freedom to be who you want to be. And even the analyses, small but often good – like, there's always a little bullied guy behind every swastika badge – a guy who finally gets back at he world. Even though the songs are unknown to me, the style and melodies are well known time markers. It's easy to get into the mood and create from the stage and one experiences clearly how the snare tightens around the neck, how narrow the world becomes when political correctness leads and is driven through by force.

They say the only thing the devil can't stand is someone laughing at him, and dictators are just as thin-skinned. The fact that absolute power doesn't just lack self-criticism but also humor goes back everywhere. That's why we must take care of our satirists. And take to heart that it can happen again that up zany gets world domination. Without anyone really graspin what happened."

Susanne Holmlund, Sundsvalls Tidning

"'Du ska inte ha pengar i din madrass. Gå ut bland folk och plantera dem där', uppmanar Petronella (skådespelerskan Olivia Stevens) i en sång som gör parodi på fixeringen vid pengar. Eldfängda scener, där divan förvandlar sig till satanisk cirkusdirektör med smällande piska och tysk brytning, bryts av stillsamma ögonblick där musikern (Miriam Oldenburg) låter luften pysa i utdragna suckar genom dragspelet.

'Du ska spela nu!', beordrar den hämningslöst utspelande Petronella den försynta musikern, som slagit sig ned vid pianot. 'Jag är en vamp, jag är hälften djur. Kanske borde jag visas på Zoo. Jag har plockat Himmlers rosor och rökt på i Amsterdam. Jag tömmer karlarna på allt, jag blandar in dem i min palt...'

I en sång om homosexuella kvinnors träffpunkt på en hemlig klubb i Berlin blottar hon en triangel an rosa fjädrar under kjolen. 'Nu är det slut på vingklipperiet', sjunger hon kärleksrevolterande och frihetstörstande.

I mitten av programmet kommer hitlermustaschen på. 'Det är något speciellt med män i mustasch, jag blir som en liten kissemiss', jamar Petronella. Sedan följer en mustaschkavalkad, varpå hon häftigt greppar en fiol. Plötsligt hamnar mustaschen på vänster axel och Petronella gråter ut sin förtvivlan över att beståndet av riktiga män är så klent. En barbar och en skjutglad karl är vad hon vill ha. Hon vänder sig mot musikern, som för första gången får litet uppskattning: ”Vet du, du är faktiskt riktigt duktig, ibland. Jag menar det faktiskt'

Inte undra på att kabaréerna förbjöds av nazisterna.

I januari 1941 skrev Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels:
'Trots upprepade påbud fortsätter kabaréartisterna att håna vår unika ras och äventyrar därigenom Rikets enhet. De kritiserar öppet Rikets politiska, kulturella och ekonomiska ledning. Då mina förmaningar varit förgäves tvingas jag att vidtaga bestämda åtgärder å Führens, vägnar.'

Civilklädda observatörer skickades till kabaréscenerna för att kontrollera att ingen politisk kritik förekom. Hela ensembler kunde kallas till förhör och både artister och publik riskerade att skickas i fängelse eller till koncentrationsläger. Men artisterna gav sig inte, de gick under jorden, bytte lokaler och startade nya kabaréer under andra namn och lindade skickligt in sina budskap tills de slutligen blev tvungna att fly för sina liv.

'Kabaret Verboten' bygger på sånger skrivna av judiska kompositörer i 1930- talets Berlin, i översättningar av Monica Hamberg."

Michaela Agoston, Judisk Krönika

"'You mustn’t keep money in your mattress. Go out amidst the people and plant them there', Petronella (the actress Olivia Stevens) urges us, in a song that parodies our obsession with money. Fiery scenes where the diva turns into a master of ceremony in a circus, with a whip and German accent lead to still moments where the musician (Miriam Olden burg) makes long sighs with her accordion.

'You must play now', Petronellal shamelessly orders her musician whos sat down by the piano 'I am a Vamp, half beast. I should really be kept in a Zoo. I've picked Himmler's roses and smoke weed in Amsterdam. I bite my men and suck them dry and then I bake them in a pie...'

In a song about a secret club for lesbians in Berlin she reveals a triangle of pink feathers under her skirt. She hungers for freedom and is a rebel of love, singing: 'This is the end of you clipping off our wings'.

Mid show, she puts on a Hitler moustache and purrs: 'There’s something about men with a moustache - I turn into a little pussycat'. After a moustache cavalcade she suddenly grabs a hold of a violin. The moustache ends up on her left shoulder while she proceeds to express her despair over the fact that there are so few real men left in this world. She wants '...a brute who knows how to shoot'. For the first time during the evening, she gives a bit of appreciation to the musician: 'You know, sometimes you're actually quite good. I really mean it.'

No wonder the Cabarets were forbidden by the Nazis.

In January of 1941 the Minister of Propaganda for the Nazis, Joseph Gobbles, wrote: 'Despite my repeated warnings the Cabaret performers continue to mock our unique race. They openly criticize the Political, Cultural and Economic leadership of the Reich. Since my warnings have been in vain, I am forced to take strict measures on behalf of the Fuehrer.'

Plain clothed SS-men were sent to the Cabarets to make sure there was no political critique. The entire ensemble could be called in for questioning and the performers as well as the audience risked being sent to jail or to a concentration camp. But the performers didn't give up; they went underground, changed venues and started up new Cabarets under new names, skillfully hiding their political messages, until they eventually had to escape to survive.'

'Cabaret Verboten' is based on songs written by Jewish composers in Berlin in the 1930s, translated by Monica Hamberg.

Michaela Agoston, Judisk Krönika

"Vi befinner oss i 40 - talets Berlin. En skum källarlokal agerar scen för den lilla kvarvarande skaran i exilkabarén Katakomb. Goebbels har förklarat krig mot stadens kabaréer som, enligt honom, länge nog drivit med makten och hånat den överlägsna rasen. Större delen av ensemblen har redan deporterats och publiken meddelas att Judits balansakt, som så många kommit för att se, inte längre står på repertoaren, eftersom Judit blivit hämtad av Gestapo. Kvar på scenen finns Kabaré Katakombs stjärna Petronella (Olivia Stevens) och hennes dragspelare (Maria Peters). Det blir en alltmer desperat balansakt att försöka tillfredsställa publikens officerare och samtidigt följa sin övertygelse. När Petronella bestämmer sig för att sluta kompromissa får det ödesdigra konsekvenser.

Lacrimosas Scen Gavelius har med fördel förvandlats till en liten intim kabaréscen där publiken sitter utplacerade kring mindre bord i caféet. Musiken hämtar inspiration från sånger av judiska kompositörer från 20 talet. På ytan är den glättig och underhållande, men de ironiska texterna döljer ett provocerande politiskt budskap om maktmissbruk, fri kärlek och kamp.

Stevens röst går rakt igenom huden. Hon nyanserar mellan trotsig självsäkerhet och känslig sprödhet i både sång och utspel och hennes scennärvaro gör att man kommer på sig själv med att mer eller mindre hålla andan genom hela föreställningen. Det är som om hela publiken har kniven mot strupen. Interaktionen med imaginära officerare, den tyska accenten och de darrande, menande blickarna till dragspelerskan Käthe ger ytterligare nerv åt dramat. Repertoaren växlar mellan fräcka, humoristiska nummer och allvarligare, sorgliga sånger. I föreställningens sista, skälvande minut samlar artisterna mod och framför Judits sång. En partisanvisa på jiddisch som gör att det knyter sig i bröstet.

Kabaret Verboten är inte bara en musikaliskt sett fantastisk upplevelse. Det är en helgjuten föreställning om liv precis på gränsen till död."

Therésia Erneborg, TeaterStockholm.se

"Forbidden Cabaret"
"We're in Berlin in the 40s. A shady basement locale is the stage of the remaining exile cabaret Katakombe. Gobbles has declared war against the city's cabarets that, according to him, have mocked the superior race and made fun of the political leaders. The majority of the ensemble has already been deported and the audience is informed that Judith's balance act, that everyone has come to see, no longer is on the repertory since Judith's been taken away by the Gestapo.

Left on stage is Petronella, the star of Kabaret Katakomb (Olivia Stevens) and her accordionist (Maria Peters). The balance act between trying to satisfy the officers in the audience while following ones own conviction becomes increasingly desperate. The consequences are fatal when Petronella decides to stop compromising.

Lacrimosa's stage Gavelius is transformed to its advantage, into an intimate cabaret stage; the audience seated around little cafe tables in the cafe. Jewish composers in the 20-ies wrote the songs. Giddy and entertaining on the surface, but beneath the ironic lyrics hide provocative, political messages about corruption and a struggle for free love.

Steven's voice goes straight through your skin. She nuances between defying self-confidence and fragility in both singing and acting and her stage presence makes you catch yourself, more or less holding your breath throughout the entire show. It's as if the audience has a knife against its throat - The interaction with imaginary officers, the German accent and the nervous, meaning gazes to the accordionist Kathe, add an extra nerve to the drama. The repertory fluctuates between savvy, funny numbers and serious songs. During the last, trembling minute of the show the performers summon their courage to perform a final piece: a Partisan song in Yiddish that takes your breath away.

Cabaret Verboten is not only a fantastic experience musically but a beautifully seamless show about life on the brink of death."

Therésia Erneborg, TeaterStockholm.se

"It was quite an evening when Swedish-American artist Olivia Stevens performed her program "Passion," with Erich Rauch playing the piano, at the House of Sweden in Washington last night, Friday, February 25. She delivered a rich mixture of songs and stories from her Swedish, French, Norwegian and American experiences, with lyrics and narratives in Swedish, English, French and German.

For the occasion, the House of Sweden transformed its Alfred Nobel Hall into a cabaret night club for the performance, complete with cocktail tables with candles, low lights and plenty of wine for the audience.

Ms. Stevens was born in Sweden to an American father and a Swedish mother, and is now based in New York and Stockholm. She has starred in plays and musicals in London, Stockholm, Oslo and Warsaw. Being a true cosmopolitan, she has performed at the Théâtre du Soleil in Paris, played Shakespeare In London and Oscar Wilde in New York. Critics hailed her leading roles in Cabaret, West Side Story and Chess as "outstanding."

This year, Olivia Stevens has performed her acclaimed one-woman shows "Pleasure & Peril" and "Romance" to sold-out audiences in Europe and New York City. She has also co-starred in the feature film "All Screwed Up," and her Swedish feature film "Lies to Love" opens in Europe this spring."

Swedish Scene, Washington DC

"Like the title of her show at the Metropolitan Room, Olivia – Passion, Olivia Stevens is passion from the moment she walks on stage, inviting all emotions the songs offer, and sinking into them with relish.

She is an actress. Her voice is strong and versatile, taking her into intoxicating low tones and gentle higher territory. It is her acting talent, however, and her energy and dance training that drive her performance with drama and grace.

While she has a robust belt, Stevens was most compelling in her softer numbers, consumed by life's questions in 'Where I Want to Be' (Chess) by Andersson/Ulvaeus and Tim Rice, and the poignancy and emptiness in 'Look Mommy, No Hands' (Keane). Director Eric Michael Gillett wrapped the show around the song's point, 'How careless we are when we're young.'

There are some cabaret fans who do not appreciate songs in other languages. I am not one of them; I enjoyed Stevens' compelling French and German renditions, with their mix of sentimentality and cynicism, and I got a personal kick out of hearing 'Cabaret' in Swedish. Stevens was accompanied by pianist Eric Rausch."

Elizabeth Ahlfors, Cabaret Scenes

"Precis som titeln på hennes föreställning på the Metropolitan Room, Olivia - Passion, är Olivia Stevens passion så fort hon går in på scenen. Hon bjuder in alla känslor sångerna har att erbjuda, och biter njutningslystet in i dem.

Hon är skådespelerska. Hennes starka och mångfasetterade röst tar henne från berusande mörka toner till mjukare och högre höjder. Men i den här föreställningen, som följer hennes karriär och romanser är det skådespelartalangen, energin och dans träningen som driver gestaltandet framåt med dramatik och grace.

Stevens har en robust röst och är extra spännande i de mjukare partierna: uppslukad av livsfrågor i 'Where I Want to Be' (Chess) av Andersson/Ulvaeus och Tim Rice. Och i den träffsäkra tomheten i 'Look Mommy, No Hands' (Keane). Regissören Eric Michael Gillett har gjort refrängen: 'Vad obetänksam man är när man är ung...' till navet som föreställningen kretsar runt.

Jag tyckte om Stevens spännande franska och tyska tolkningar med deras blandning av sentimentalitet och cynism, och jag fick jag en kick av att höra 'Cabaret' på Svenska. Stevens ackompanjerades av pianisten Eric Rausch."

Elizabeth Ahlfors, Cabaret Scenes

"The versatile performer, Olivia Stevens has returned to Malmo. After her celebrated Zarah Leander- show she’s back with revealing entertainment for gourmets - 'Passion'. It’s a well-written solo extravaganza filled with comedy – set against a tragic backdrop.

It's about the young Bette Midler imitator Olivia Stevens who wanted to be somebody. It's about restless soul in a restless world-showbiz. It's about how she falls in love with her co-actor in Malmo – who turns out to be gay.

It's about the hell of auditioning. About dreams and loneliness in the midst of genius, drug addicts, vegetarian's and demanding people. About a world where everyone steps on everyone. It's about the world Olivia Stevens has resided in in the search for harmony. About how she on her 30th birthday had three jobs and a concussion while her father was dying of cancer. - All I had was me.

Olivia Stevens shares her story generously in a show high quality show. This enchanting as well as fascinating story about that dark side of life is filled with songs by Fred Ebb and John Kander, Kurt Weill, Bernstein, Gershwin and Leonhard Cohen among others. It nails the ending Jacques Brel's 'Carousel' - and life twirls on.

Last night's opening night audience gave thanks with very long and very warm applauds. Stevens, and her pianist Bosse Johansson, deserved every one of them. Success encore Victoria in Malmo tonight."

Tony Kaplan, Swedish EXPRESSEN

"Succéunderhållning för finsmakare."
"Den mångsidiga artisten Olivia Stevens har återvänt till Malmö. Efter sin prisade Zarah Leander-föreställning är hon nu här med en självutlämnande underhållning för finsmakare - 'Passion'. Det är en välskriven solouppvisning fylld av komik - med många tragiska förtecken.

Den handlar om den unga Bette Midler-imitatören Olivia Stevens, som ville bli något. Den handlar om en orolig själ i en orolig värld - showbusiness. Den handlar om hur hon blir förälskad i sin motspelare i Malmö - som visar sig vara gay.

Den handlar om audition-livets helvete. Om drömmar och om ensamhet i ett myller av genier, drogmissbrukare, vegetarianer och krävande människor. Om en värld där alla trampar på alla. Den handlar om den värld Olivia Stevens vistats i på jakt efter harmoni. Om hur hon på sin 30-årsdag hade tre jobb och en hjärnskakning samtidigt som hennes pappa låg döende i cancer. - Allt jag hade var mig

Olivia Stevens bjuder frikostigt på sig själv i en kvalitetsmättad föreställning. Denna lika förtrollande som fascinerande berättelse om livets baksidor kantas av tongångar signerade bland andra Fred Ebb och John Kander, Kurt Weill, Bernstein, Gershwin, Leonard Cohen och Björn å Benny. Punkten sätts med Jacques Brels 'Karusell' - och livet virvlar vidare.

Premiärpubliken i går kväll tackade med mycket långa och mycket varma applåder. Olivia Stevens, och hennes pianist Bosse Johansson, förtjänade varenda en. Succérepris på Victoria i Malmö i kväll."

Tony Kaplan, Expressen

"Den svensk- amerikanska skådespelerskan och sångerskan Olivia Stevens spelade nyligen sin ZARAH LEANDER kabaré, i Karen Kohlers prisbelönta Kabarett Fete. Leander, var en svensk, sjungande skådespelerska som blev den största stjärnan i Nazi Tyskland, när Dietrich nobbade Hitler. Stevens föreställning var enastående och har sedan dess spelats mycket både här och utomlands.

Nu är Olivia tillbaka med sin nya föreställning, PASSION, som spelas på the Metropolitan Room. Även den här gången har regissören, Eric Michael Gillett bidragit med skarp regi och pianisten Erich Rausch står bakom det starka musikaliska stödet. I 'Passion - En artists resa in i ljuset' utforskar Stevens sin egen livshistoria, och hennes mästerliga sång och skådespeleri får fritt spelrum i varierade sångstilar, på flera språk.

Hon gör entré i en chic, svart kostym till Kander & Ebbs 'The Singer', och bryter ibland av sången med en berättelse ur sitt liv. Hon forstätter direkt med att beskriva en audition för den berömda teaterregissören och författaren Ariane Mnouchkine, på Théâtre du Soleil i Paris. Olivia står högst upp på en stege, och blir skräckslagen när Mnouchkine ber henne att falla baklänges. Med sången 'Look Mommy, No Hands', för Stevens oss in i sin värld av minnen. En flashback till när hon kom för sent till den första repetitionen av CABARET där hon spelade Sally Bowles, och sedan blev förälskad i skådespelaren som spelade Cliff. Hon ger oss en bländande uppvisning som Sally, i en trotsig 'Don't Tell Mama', och en trånande 'Maybe This Time.' När hon upptäcker att skådespelaren är homosexuell svarar hon med en stolt och bitande 'Mein Herr,' på Svenska.

Föreställningens olika delar presenteras med rubriker, och 'Berättelsen om Besattheten' handlar om vegetarianen hon blir ihop med. Piafs, 'Hymne a L'Amour' sjunger hon med stor, teatral röst, - och den blir en bländande 'showcase' för hennes klassiskt tränade sopran. I 'Berättelsen om den stora Chansen' deltar Stevens i en vansinnig audition för rollen som Anita in West Side Story i Stockholm. Koreografen tycker inte hon dansar tillräckligt bra och hon får lämna audition. Hon prövar igen och när rollbesättningen utannonseras är rollen som Anita ännu inte tillsatt. Regissören säger att hon får rollen om hon lovar att dansa varje dag med koreografen, som avskyr henne. Hon gör det och firar triumfer. Vi får ett smakprov på rollen som blev hennes genombrott i, 'En sån som han' och 'Kärlek är Allt'.

Olivia sjunger Jacques Brels 'Ne Me Quitte Pas' med lågmäld intensitet och ett tänt ljus som belysning. En politisk och feministisk del ur Antigone leder in i den fräcka Friedrich Hollaender sången 'Ut med alla karlarna', och Olivias helt egna version av Judy Garlands 'The Man That Got Away'. Hon ingår en pakt med kärleken om och om igen och för oss hela vägen till besvikelsens brant med Leonard Cohen's 'Dance Me To The End of Love'. Vi får ta del av hela spektrat av Stevens brillians och nakna ärlighet.

Berättelsen tar oss tillbaka till ögonblicket när Stevens sitter högst upp på stegen, och nu faller hon orädd baklänges in i ljuset. I reprisen av 'Look Mommy, No Hands' inser hon att varje ögonblick och kärlek, var ett ett ögonblick av passion, och att hon nu har styrkan att vara stolt över det, och gå vidare.

Det mest briljanta ögonblicket i föreställningen är, den näst sista sången: Brels 'La Valse a Mille Temps (Karusell)' på Svenska. Den börjar långsamt och tempot ökar gradvis för varje vers. Stevens knockade oss med sitt glödande framträdande. Utan att missa en enda ton förmedlade hon skickligt sångens budskap, trots att hon sjöng på Svenska!!

I extranumret skapade Stevens en helt annan stämning och röstklang, med den charmanta Leander- sången 'Church Bells.'"

Joe Regan Jr, Cabaret Exchange

"A short time ago Olivia Stevens, the Swedish-American actress singer, did a cabaret show entitled Pleasure and Peril about Zarah Leander as part of Karen Kohler's award-winning series Kabarett Kollektif. Leander, was the Swedish singing actress who became the biggest movie star in Nazi Germany when Dietrich refused Hitler. Stevens' show was a stunning, informative performance and Stevens has performed the show many times here and abroad.This year Stevens has returned in a new show entitled Passion at the Metropolitan Room. This time, under the skillful direction of Eric Michael Gillett, and with great musical support by Erich Rausch on piano, Stevens is taking the scapel to her own life story which she calls 'an artist's journey into the light.' Passion gives her full scope to demonstrate her accomplished singing and acting in a wide variety of song styles in several languages.

  Entering in a chic black outfit, Stevens launches into 'The Singer' by Kander and Ebb, breaking up the lyrics by telling us bits of her life story. Without pause, she begins describing an audition for the famous stage writer-director Ariane Mnouchkine of the Theatre de Soleil in Paris. Standing at the top of a tall ladder, she is terrified when Mnouchkine tells her to fall backwards. Singing 'Look Mommy, No Hands' Stevens draws us into her world of memories. Flashing back to being late for her first rehearsal as Sally Bowles in Stockholm and falling in love with the actor playing Cliff... She gives us her dazzling performance as Sally, tearing defiantly into 'Don’t Tell Mama,' and plaintively singing 'Maybe This Time...' But she discovers the actor she loves is gay and her response is a proud, angry 'Mein Herr,' sung in Swedish.

  Announcing individual titles to sections of her show, 'A Tale of Obsession' describes the vegetarian she gets involved with. She dramatically sings in French and English Edith Piaf's great 'Hymne a L'Amour (If You Love Me, Really Love Me)' in a big theatrical voice, a startling showcase for her classically trained soprano.

  'The Story of the Big Break' has Stevens discussing her frantic auditions for the part of Anita in West Side Story in Stockholm. The choreographer doesn't think she can dance the part and she is dismissed from the auditions. She tries out again and for weeks she doesn't hear from the director. When the cast is finally announced there is no one announced for the part of Anita. The director tells her the choreographer still doesn't want her but he wants her if she will promise to rehearse her dance numbers every day with the choreographer who despises her. She does and she goes on to a major triumph in the role. We get the splendid sampling of that award winning performance by Stevens singing 'A Boy Like That' and 'I Have A Love.'

  By candlelight in French she sings with quiet intensity Jacques Brel's 'Ne Me Quitte Pas.' Taking a strong political and feminist stance, Stevens performs intensely a speech from Antigone, another of her stage roles. She sings a raunchy rare Frederich Hollander song 'Chuck Out The Men'. She mourns 'The Man That Got Away,' phrasing it differently than Garland and making it her own. Making pacts with love again and again, she pushes us to the edge of despair with Leonard Cohen's 'Dance Me To The End of Love'. We have participated in the full spectrum of Stevens' brilliance and naked honesty.

  This brings us back to Stevens on that ladder, now fearlessly falling backwards into the light. Stevens reprises 'Look Ma, No Hands,' realizing that every moment and every love of her life was one of passion and she has the strength to be proud of it and go on. The most brilliant coup de theatre is Stevens' penultimate rendition of Brel's 'Valse of Mille Temps (Karusel)' sung in Swedish. The song known in English as 'Carousel' begins slowly and each refrain suddenly becomes faster and faster and faster. Stevens knocked us out with her ferocious performance, never missing a note and communicating to us with her skill at the tongue-twisting lyrics, even in Swedish!!

  For her encore, in a totally different mood and yet another lyrically different voice, Stevens sang sweetly a Zarah Leander song, the charming 'Church Bells.'"

Joe Regan Jr., Cabaret Exchange, NY

"The French chanson isn't heard that often, at least not in our part of the world, but those of us who've experienced the mid 1900s, have heard it. It often brings us back to a time when Europe was still something else, with medialized, less businesswise, less globalized. To a time when French music was different from other European countries. When the songs rose from the depths of the streets, the bars and the gutters and carried a message of the French soul. When the melancholy songs and waltzes, their quick and sometimes irregular rhythm and tone, switching between major and minor, carried so much sorrow and joy. French song is emotions and the greatest of them all is love. To many people, French culture is the culture of love.

'Romance' performed on Valentine's Day has love as a loose theme but is foremost a celebration of artists like Piaf, Brel and Aznavour. Stevens isn´t A Piaf copy and doesn't try to be one either.

Her voice is deep and rich. She performs fully with the drama and intensity that this culture of expression demands. Together with excellent pianist Bjarne Löwdin, she carries the phrases, stretches the tempo and frees herself from it. Like in the very soft, whispering beginning of 'La Valse a Mille Temps' that carefully escalates like the carousel in the song. They know how to deliver a quick, smooth and captivating waltz.

They know what they want to convey with each song, so the songs become little, contained theater pieces, little novels. It's good that the songs are sung in Swedish, at least the ones with the richest lyrics, but in order to get their identity they should be sung in French. Olivia Stevens interprets 'La Vie en Rose' in a very Piaf-like way, and that's how it should be. The greatest voice of chanson, next to the human, is the accordion and Bjarne Löwdin has the flowing energy that makes your body sway to the wellknown waltz 'Pigalle' and gives him extra applause when he takes up 'Under Paris skies' the city's signature song.

The little sketches and anecdotes between the songs do not treat love as something fragile and sad, as a contrast they're pretty hilarious - perhaps to ensure that the program doesn't become too somber. But there's no risk of that. This music is, at least for me, more of an era than anything else; an ambiance that sometimes brings the listener to the happy bars where the wine flows and everybody's singing and dancing, to the great darkness and paralysis when love didn't keep its promises.

They transport us to the strong emotions in all directions, that many of us associate with France and especially Paris, in a time when the artist quarters still hadn't given way for office buildings."

Susanne Holmlund, Sundsvall's Paper

Starka franska känslor
"Den franska visan, chansonen, är inte så ofta hörd idag, inte våra delar av världen iallafall. Men vi som upplevt mitten av 1900- talet har hört den. Och ofta för den oss tillbaka till en tid då Europa var något annat än i dag, mindre präglat av medier, affärsmässighet och globalisering. Till en tid när fransk musik var mer olik andra europeiska länders kultur. När sångerna liksom steg ur folkdjupet, från gatorna, krogarna och rännstenarna och verkligen bar på ett budskap om det franska kynnet. Och när sångernas och valsernas vemod, snabba och ibland oregelbundna rytm och tonspråket som tvärt växlar mellan moll och dur bär på mycket sorg men också stor glädje. Fransk sång är känslor, och störst av allt i kärleken - för många är den franska kulturen kärlekens.

'Romance' - programmet - uppfört i Sundsvall på Alla hjärtans dag - har kärleken som löst tema med är främst en hyllning till artister som Edith Piaf, Jacques Brel och Charles Aznavour. Olivia Stevens är ingen Piaf - kopia och försöker inte heller vara en.

Hennes röst är mörk, klangrik i vissa register och för kvällen något ojämn och beslöjad, vilket dock kunde ha att göra med förkylning, sades det i foajén. Men hon gestaltar fullt ut, hennes dramatik och utspel är så stort som denna in- och utlevelsens kultur kräver.

Tillsammans med utmärkta pianisten Bjarne Löwdin bär hon upp fraserna, tänjer tempot och frigör sig. Det kan vara mycket omsorgsfulla, mjuka och viskande - som i 'La valse a mille temps', som inleds försiktigt och sedan ökar som den karusell sången handlar om, och de kan leverera en fransk vals snabbt, smidigt och medryckande.

De har en bestämd uppfattning om vad de vill skildra med varje sång och därmed blir också sångerna små sammanhållna teaterstycken, små romaner.

Visst är det bra att vissa sånger sjungs på svenska, i alla fall de mer innehållsrika texterna, men för att få sin rätta identitet ska chansonen förstås sjungas på franska, i 'La vie en rose' tolkar Olivia Stevens väldigt Piaf-likt och så ska det nog vara, så präglad som den är av henne. Chansonens främsta röst – näst den mänskliga – är dragspelet och Bjarne Löwdins spel har den flytande energin och flödet som får kroppen att följa med i välkända valsen 'Pigalle' och ger honom extra applåder när han tar upp 'Under Paris himmel' som blivit stadens signatur.

De små sketcherna och anekdoterna mellan sångerna behandlar inte kärleken som något ömtåligt och sorgligt, de är tvärtom ganska dråpliga - kanske för att säkra att programmet inte blir för dystert. Men det ingen risk. Den här musiken är iallafall för mig mer en epok än något annat; en stämning som ibland för lyssnaren till de glada barerna där vinet flödar och alla sjunger dansar, till den stora svärtan och förlamningen när kärleken inte höll vad den lovade.

Till de starka känslor i alla riktningar som för många av oss är Frankrike och främst då Paris, i en tid då konstnärskvarteren ännu inte hade gett vika för kontorskomplex."

Susanne Holmlund, Sundsvalls tidning

Hur långt är artister villiga att gå för att synas och få stå i rampljuset? Den frågeställningen är ju inte ointressant idag med tanke på alla märkliga former underhållningsprogram där grundidé handlar om att nå publikens gunst och röstas kvar för att kunna uppträda ytterligare en vecka innan man kanske kastas ut på den mörka soptipp som heter bortglömdhet

Tredje Riket
Ett levnadsöde som kanske bättre än något annat illustrerar det tragiska behovet av berömmelse till varje pris är Karlstadstösen med dopnamnet Sara Stina Hedberg, mer känd under artistnamnet Zarah Leander. Hon ko att bli känd och delvis upptäckt mycket genom antinazisten Karl Gerhards försorg, men började under 30-talket att verka Österrike och Tyskland och blev en firad stjärna och filmskådespelare i det Tredje riket. Själv vidhöll hon efteråt att hon alltid varit opolitisk.

Nyanserar
Ur detta liv och även denna dikt, har Olivia Stevens satt samman en föreställning som på ett skickligt sätt varvar de mest kända, vibrerande, passionerade och även humoristiska sångerna och revynumren Zarah Leander framförde, med tillbakablickar på hennes liv. Här får divan, med Leanders egna ord, ”primadonna assoluta” berätta om sitt liv och söka förklara sina möten med Goebbels och även Hitler. Men här kliver även Olivia Stevens själv in i föreställningen, hon har själv rysk-judiska rötter, och hjälper till att korrigera de uttalanden som Leander gör och det som Leander själv valde att inte ta upp.

Aningslöshet
På något sätt får man klart för sig att Leander flöt fram i tillvaron, hon kunde i sin självbiografi ge exempel på en total aningslöshet när det gällde den politiska makten: hon föreslog Hitler vid en bordskonversation att han borde byta frisyr och undrade om propagandaminister Goebbels uppskattade att engelsmännen kallade honom en Machiavelli. Kanske var denna aningslöshet en tacksam mask att hålla fram i efterhand. Utan att moralisera för mycket gestalter Olivia Stevens alla de motsägelser Leanders liv utgör och gör samtidigt hennes val och moraliska tveksamheter till allmängiltiga frågeställningar. Hur långt är vi själva beredda att gå för att söka bekräftelse? Vad hade vi själva gjort i hennes ställe? Vad nazismen står för behöver hon knappast nämna, det räcker med det räcker med uppräknandet av namnen Auschwitz och Bergen Belsen.

Passande metafor
Dessutom är Olivia Stevens och begåvad sångerska med en känsla för Zarah Leanders vibration och typiska gester - och inte helt olik. När hon kliver upp på scenen känns det som att hon kommer från en annan tid. Zarah Leander själv blev nästan blind av att stå i rampljuset. Som Stevens konstaterar är ju det en passande metafor för en blindhet av annan sort som stjärnan visade upp.

Olivia gör en övertygande diva tolkning av Zarah Leander, med stark röst, mimik och även gester. Solglasögonen tvingade divan bära efter för mycket tid i rampljuset."

Valdemar Lönneroth, Vänersborgaren

"Olivia Stevens powerful interpretation of Zarah Leanders' songs, and stories of Zarahs' dealings with the Nazis, under the portraits of Barons from the enlightenment, creates a remarkable backdrop to the Nobel prize winners' talks about a European identity.

Just like Zarah Leander docilely allowed herself to be a part of Goebbels' theories of manipulation and almost, literally, became blind by the spotlights of the UFA - filmindustry (hence the sunglasses), Sweden has lived highly from welfare privileges and exclusion fro a long time - a 'blind spot' concerning harsh European realities.

When I listen to Im Wunderland bei Nacht (Wonderland by Night) in a real castle of education - in the anti-intellectual and smart Sweden - I realize that the dark voice of Leander, through Olivia Steven's grandiose interpretation, conveys the displacement and pain of immorality.

But unfortunately, Sweden doesn't even have Zarah Leander's cold, proud betrayal left, only the Divas' spoiled foibles.

The lack of interest in European questions and problems, the concentration on the spiral of prosperity of blind positions of privilege and the American way of life – all contribute to placing us outside of the law and humanity that, Fuentes, Soyinka och Kertész refer to. Instead, Sweden, for its own gain, looks away from the immortal princliples of 1789, that state that everyone is equal before the law.

In her second UFA - movie, Zarah melodramatically pines away in an unhappy marriage under the sizzling sun in Puerto Rico. Her liberator appears as a Swedish doctor who sympolizes the arian 'insight' that Nordic people prefer one another.

Its as if the Nobel Prize winners in Berlin and the Singer in Brunnby, paraphrase one of Zarah's most poignant lines: The Summer rain is little, tiny cold teardrops that the angels cry for us.

Ulf Peter Hallberg, Kvällsposten

"I den skånska sommarnatten känns det som om Europa verkligen försöker uppfinna sig själv på nytt...när Olivia Stevens (en gång Sally Bowles i Malmö) på Krapperups borg har svensk urpremiär på sin i New York och Avignon prisade Zarah Leander-föreställning. Olivia Stevens kraftfulla sätt att sjunga Zarah Leanders sånger och kåsera kring den svenska sångerskans förvecklingar med nazismen, under porträtt av skånska upplysningsbaroner, skapar remarkabel efterklang åt Nobelpristagarnas reflexioner kring den europeiska identiteten.

Precis som Zarah Leander fogligt lät sig inpassas i Goebbels manipulationsteorier och bokstavligen blev nästan blind av den nazistiska UFA-filmindustrins strålkastare (därav solglasögonen), har Sverige länge levt högt på välståndsprivilegier och utanförskap - en 'blind fläck' beträffande hårda europeiska realiteter.

När jag hör Im Wunderland bei Nacht (I Underlandet om natten) på en verklig bildningsborg - i det anti-intellektuella och smarta Sverige - slår det mig att Leanders mörka röst, i Olivia Stevens grandiosa tolkning, förmedlar både omoralens förträngning och smärta. Sverige har dessvärre inte ens kvar Zarah Leanders kyliga stolthet i förräderiet - den ironiska kommentaren - utan bara den bortskämda divans later.

Bristen på intresse för europeiska frågor och problem, koncentrationen på välståndets spiral av blinda privilegiepositioner och det amerikaniserade levnadssättet - allt bidrar till att ställa oss utanför den lag och mänsklighet som Fuentes, Soyinka och Kertész hänvisar till.

En till USA emigrerad sångerska sjunger Vill ni se en stjärna se på mig! och Zarah Leander återuppstår i sommarnatten som en djävulsk sinnebild för den svenska benägenheten att för egen vinnings skull bortse från 1789 års odödliga principer om att alla faktiskt ska vara lika inför lagen.

I sin andra UFA-film Habanera försmäktar Zarah melodramatiskt i ett olyckligt äktenskap under Puerto Ricos glödande sol. Hennes befriare uppenbarar sig i gestalt av en svensk läkare som ska symbolisera den ariska 'insikten' att nordiska människor trivs bäst med varandra.

Det är som om Nobelpristagarna i Berlin och sångerskan från Brunnby parafraserar en av Zarah Leanders starkaste filmrepliker. Sommarregnet är små, små kalla tårar som änglarna gråter för oss."

Ulf Peter Hallberg, Kvällsposten Expressen

"Olivia Stevens, who was born in Stockholm, Sweden, stands alone in her effort to show the world that the unthinkable can be accomplished. She has effectively done so in the presentation of 'Pleasure and Peril – The Story of Zarah Leander', March 23 at The Manor in West Orange.

She is over and above an actress and chanteuse, whose energy and verve, deep-throated voice and overwhelming talent and beauty - a combination of Elizabeth Taylor, from the nose up, and Annette Benning from the nose down - can bring the house down. And that's exactly what she did, with the accompaniment of her pianist David Pearl, up in Le Dome, The Nightclub Under the Stars...with a grateful nod to the delights of Mitchell Altholtz executive chef...we climbed the winding staircase to experience the star of The Manor's cabaret – the inimitable Stevens of stage, television and movies.

This past year, Stevens has been performing her one-woman show, 'Pleasure and Peril', which features the life and songs of Leander, the 'controversial darling of stage and screen in Nazi Germany.' and premiered as part of the Kabarett Fete, which has been awarded a 2008 Back Stage Bistro award for Special Event.

The Bistro Awards will be held April 7 at the Gotham Comedy Club in New York City. She also has traveled to perform the French version at the Avignon Theatre Festival and in Sweden at The Krapperup Castle and as part of the Stockholm Culture Festival. Last November, Stevens performed the show at Carnegie Hall in New York City.

Here at the Manor, she intrigued the audience by beginning her unusual act, with her back to the audience, microphone in hand and adorned in a striking black gown, which she utilized to accentuate the wild events in the life of the Nazis' darling. Then in a deep, sultry, provocative voice and body movement, turned to The Manor audience and she sang 'So, You Want to Be a Star?' in Swedish and English. Her other numbers, dramatically offered in German, Swedish, French and English, which told of the pleasures and grief, often hidden unhappiness, of Leander, stunned the audience into acceptance and submission.

Numbers that ran the gamut of Leander's turbulent life, such as 'It all Began with a Glass of Champagne', 'I Know a Miracle will Happen', 'Wonderland at Night', and 'Never Cry for Love', were compounded in a frenzy of emotions that Stevens utilized to reach her astounded audience. Highlighting the high tensions of the evening were Stevens sensual 'Wunderbar' and 'It isn't the End of the World'. She described Leander's tyranny in a wicked version of 'The Sin was Wonderful', and ending and encore of 'Each time I Hear a Churchbell Ring.'

Stevens, as no other cabaret performer at The Manor could accomplish, entertained and drained the audience, all at the same time.

When she regains her composure, and her ultimate strength in the future, the patrons of The Manor would appreciate another encore performance."

Bea Smith, The Independent Press

"The Manor trollbinds av artistens enorma talang"
"Olivia Stevens...är en skådespelerska och chanteuse, som med sin energi, nerv, djupa röst och överväldigande talang- en kombination av Elizabeth Taylor och Annette Benning- kan frambringa stående ovationer. Och det var precis vad hon gjorde, till pianisten David Pearls ackompanjemang, i Le Dome, nattklubben under stjärnorna...

Med en tacksam nick mot mästerkocken Mitchell Altholtz läckerheter...gick vi upp för den svängda trappen för att uppleva stjärnan på The Manors Cabaret - den ojämförliga Stevens från scen, TV och film. Stevens, kunde, som ingen annan artist på The Manor, underhålla och matta ut publiken på en och samma gång. När hon återfått fattningen, och styrkan igen, ser Manors publik fram emot ytterligare ett framträdande."

Bea Smith, The Independent Press, NJ

"We've seen many musical portraits of Piaf, Marlene Dietrich, Jacques Brel and Zarah Leander, through the years. No one reaches the top quality that Olivia Stevens delivers.

13 years after the breakthrough as Sally Bowles in Cabaret in Malmö, she's back in the metropolis of Skåne and she's come a long way! When she through words and songs tells the story of the Nazi idol, you can hear a pin drop in the theatre. It's a captivating, well balanced and well written literary cabaret that Olivia presents from the Victoria-theatre stage.

We saw the sneak preview last night and conclude that Stevens takes no direct stand for or against Sarah Leander's foible for money as well as her stupid political actions. There's no need. It's enough telling the story as it happened for one to feel a strong taste and loathing. What prize did Zarah pay for her dance with the devil, Stevens suddenly asks and sings - freely translated - as Die Leander. 'It may have been a Sin - but it was wonderful'. Well well.

"It's funny. Intelligent, dramatic and super-professional."
Stevens shows an impressively wide range both vocally and through her stage presence with a blinding charisma. It's funny. Intelligent, dramatic and super-professional. So, if you want to see a Star, the little Vctoria – theatre in the heart of Malmö, is the place to go. You'll get a real dose of Berliner–air from a gal who's completely wunderbar from top to toe."

Tony Kaplan, The Swedish Daily, Expressen

"Genom åren har man sett massor av musikaliska artistporträtt av bland andra Piaf, Marlene Dietrich, Jaques Brel och Zarah Leander. Ingen når den kvalitetstopp som Olivia Stevens demonstrerar.

13 år efter genombrottet som Sally Bowles i ”Cabaret” i Malmö är hon tillbaka i Skåne-metropolen. Och som hon har utvecklats! När hon i ord och toner berättar om nazisternas idol på sångens vingar är det knäpptyst i salongen. Det är nämligen en lika fängslande som välbalanserad och välskriven cabaret som Olivia Stevens låter rulla upp från Victoria-scenen.

Vi bevistade smygpremiären igår kväll och kunde konstatera att Stevens inte tar någon direkt ställning för eller emot Zarah Leanders faibless för pengar på bekostnad av anseendet och hennes stupida politiska agerande. Det behövs heller inte. Det räcker med att berätta som det var för att man naturligtvis skulle känna både motvilja och avsky. Men vilket pris fick Zarah betala för sin dans med djävulen, frågar Olivia Stevens plötsligt och sjunger - fritt översatt - som Die Leander: 'Det kanske var ett misstag – men det var underbart'. Jojo.

"Det är intelligent, komiskt, dramatiskt och superproffsigt."
Olivia Stevens visar upp ett imponerande brett register både vad gäller det vokala och en scennärvaro med bländande utstrålning. Det är intelligent, komiskt, dramatiskt och superproffsigt. Så vill ni se en stjärna är det alltså den lilla Victoria-teatern mitt i Malmö som gäller nu. Där får ni en rejäl dos Berliner-luft av en tjej som är helt wunderbar från topp till tå.

Tony Kaplan, Expressen