ABOUT THE SHOW | BACK TO REPERTOIRE

PRESSBILDER:

Click on Any Photo to View/Download High Resolution Image

KABARET VERBOTEN


QUOTES:

"Tankeväckande...lysande. Olivia Stevens är en färgstark, sjungande skådespelerska."

Ingrid Strömdahl, Svenska Dagbladet


"Stevens som cabaret diva levererar gnistrande ögonblick när allt faller på plats."
"Glamour, förtvivlan, dekadans och civilkurage…När divan får mustasch och sjunger feministsk kampsång glimtar vampens subversiva kraft fram och när hon sjunger till åminnelse av den bortförda kollegan Judit blir verklighetsbakgrunden allvar."

Jenny Aschenbrenner, Dagens Nyheter


"En helgjuten föreställning om liv precis på gränsen till död."
"Stevens röst går rakt igenom huden. Hon nyanserar mellan trotsig självsäkerhet och känslig sprödhet i både sång och utspel och hennes scennärvaro gör att man kommer på sig själv med att mer eller mindre hålla andan genom hela föreställningen. Det är som om hela publiken har kniven mot strupen. Interaktionen med imaginära officerare, den tyska accenten och de darrande, menande blickarna till dragspelerskan Käthe ger ytterligare nerv åt dramat. Repertoaren växlar mellan fräcka, humoristiska nummer och allvarligare, sorgliga sånger. I föreställningens sista, skälvande minut samlar artisterna mod och framför Judits sång. En partisanvisa på jiddisch som gör att det knyter sig i bröstet."

Therésia Erneborg, TeaterStockholm.se

"Vi befinner oss i 40 - talets Berlin. En skum källarlokal agerar scen för den lilla kvarvarande skaran i exilkabarén Katakomb. Goebbels har förklarat krig mot stadens kabaréer som, enligt honom, länge nog drivit med makten och hånat den överlägsna rasen. Större delen av ensemblen har redan deporterats och publiken meddelas att Judits balansakt, som så många kommit för att se, inte längre står på repertoaren, eftersom Judit blivit hämtad av Gestapo. Kvar på scenen finns Kabaré Katakombs stjärna Petronella (Olivia Stevens) och hennes dragspelare (Maria Peters). Det blir en alltmer desperat balansakt att försöka tillfredsställa publikens officerare och samtidigt följa sin övertygelse. När Petronella bestämmer sig för att sluta kompromissa får det ödesdigra konsekvenser.

Lacrimosas Scen Gavelius har med fördel förvandlats till en liten intim kabaréscen där publiken sitter utplacerade kring mindre bord i caféet. Musiken hämtar inspiration från sånger av judiska kompositörer från 20 talet. På ytan är den glättig och underhållande, men de ironiska texterna döljer ett provocerande politiskt budskap om maktmissbruk, fri kärlek och kamp.

Stevens röst går rakt igenom huden. Hon nyanserar mellan trotsig självsäkerhet och känslig sprödhet i både sång och utspel och hennes scennärvaro gör att man kommer på sig själv med att mer eller mindre hålla andan genom hela föreställningen. Det är som om hela publiken har kniven mot strupen. Interaktionen med imaginära officerare, den tyska accenten och de darrande, menande blickarna till dragspelerskan Käthe ger ytterligare nerv åt dramat. Repertoaren växlar mellan fräcka, humoristiska nummer och allvarligare, sorgliga sånger. I föreställningens sista, skälvande minut samlar artisterna mod och framför Judits sång. En partisanvisa på jiddisch som gör att det knyter sig i bröstet.

Kabaret Verboten är inte bara en musikaliskt sett fantastisk upplevelse. Det är en helgjuten föreställning om liv precis på gränsen till död."

Therésia Erneborg, TeaterStockholm.se


"Glittrande, fräck och avgrundsdjup mot bakgrund av sin historia."
"Michaela Agoston har sett 'Kabaret Verboten' En färgstark liten föreställning med förbjudna sånger från 1930 - talets Berlin, glittrande, fräck och avgrundsdjup mot bakgrund av sin historia.

En hunsad musiker, iförd strikt brun kostym och en stor ros i det långa håret spelar intensivt på sitt dragspel med sorgsen uppsyn. Vid hennes sida står en paljettglittrande Petronella, hårt sminkad, som flirtar hett med publiken, intar stilfulla poser och sjunger med förförisk röst. De är den perfekta kabaréduon!"

Michaela Agoston, Judisk Krönika

"'Du ska inte ha pengar i din madrass. Gå ut bland folk och plantera dem där', uppmanar Petronella (skådespelerskan Olivia Stevens) i en sång som gör parodi på fixeringen vid pengar. Eldfängda scener, där divan förvandlar sig till satanisk cirkusdirektör med smällande piska och tysk brytning, bryts av stillsamma ögonblick där musikern (Miriam Oldenburg) låter luften pysa i utdragna suckar genom dragspelet.

'Du ska spela nu!', beordrar den hämningslöst utspelande Petronella den försynta musikern, som slagit sig ned vid pianot. 'Jag är en vamp, jag är hälften djur. Kanske borde jag visas på Zoo. Jag har plockat Himmlers rosor och rökt på i Amsterdam. Jag tömmer karlarna på allt, jag blandar in dem i min palt...'

I en sång om homosexuella kvinnors träffpunkt på en hemlig klubb i Berlin blottar hon en triangel an rosa fjädrar under kjolen. 'Nu är det slut på vingklipperiet', sjunger hon kärleksrevolterande och frihetstörstande.

I mitten av programmet kommer hitlermustaschen på. 'Det är något speciellt med män i mustasch, jag blir som en liten kissemiss', jamar Petronella. Sedan följer en mustaschkavalkad, varpå hon häftigt greppar en fiol. Plötsligt hamnar mustaschen på vänster axel och Petronella gråter ut sin förtvivlan över att beståndet av riktiga män är så klent. En barbar och en skjutglad karl är vad hon vill ha. Hon vänder sig mot musikern, som för första gången får litet uppskattning: ”Vet du, du är faktiskt riktigt duktig, ibland. Jag menar det faktiskt'

Inte undra på att kabaréerna förbjöds av nazisterna.

I januari 1941 skrev Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels:
'Trots upprepade påbud fortsätter kabaréartisterna att håna vår unika ras och äventyrar därigenom Rikets enhet. De kritiserar öppet Rikets politiska, kulturella och ekonomiska ledning. Då mina förmaningar varit förgäves tvingas jag att vidtaga bestämda åtgärder å Führens, vägnar.'

Civilklädda observatörer skickades till kabaréscenerna för att kontrollera att ingen politisk kritik förekom. Hela ensembler kunde kallas till förhör och både artister och publik riskerade att skickas i fängelse eller till koncentrationsläger. Men artisterna gav sig inte, de gick under jorden, bytte lokaler och startade nya kabaréer under andra namn och lindade skickligt in sina budskap tills de slutligen blev tvungna att fly för sina liv.

'Kabaret Verboten' bygger på sånger skrivna av judiska kompositörer i 1930- talets Berlin, i översättningar av Monica Hamberg."

Michaela Agoston, Judisk Krönika


"Makten som saknar humor är farlig."
"Han var ju bara en pajas som de skojade om på scenen. Så plötsligt, utan att någon riktigt förstått hur det gick till, var pajasen huvudgestalten i ett världskrig....Här ges vi en föreställning med både humor i allvar. Till humorpunkterna hör de yviga gesterna, divarollen som det görs en liten egen parodi på...och dialogen med 'Herman' som sitter i salen och kontrollerar. Till allvaret hör berättelserna om de vänner och motståndsmän som antingen stupat eller lämnat landet, och det faktum att bara när Herman sover kan de sjunga om och leva ut det de brukar - homosexualitet, feminism, starka kvinnor, frihet att vara det man själv vill vara..."

"...Det sägs att det enda djävulen inte tål är att någon skrattar åt honom, och diktatorer är precis lika ömskinnade. Att absolut makt inte bara saknar självkritik utan också humor går igen överallt. Därför ska vi vara rädda om våra satiriker. Och ta till oss att det kan ske igen att en pajas får världsherravälde. Utan att någon riktigt fattar vad det var som hände."

Susanne Holmlund, Sundsvalls tidning

"Och även mot de så kallade dekadenta kabaréerna förde Hitler och hans ministrar krig. Förutom att gissla makten stod kabaréerna, sångerna och artisterna för en moralisk frihet som inte hade någon plats i nazismens världsordning. Musikalsångerskan Olivia Stevens och hennes kompanjon 'Käte' (Bjarne Löwdin) tar oss här till 30-talets Berlin och en av de källarkabaréer som hotas med stängning om de inte iakttar politisk korrekthet. Och givetvis kan inte en kabaré bli politiskt korrekt, då upphör den ju att vara en kabaré. Nazisterna försökte skapa egna med godkänt innehåll, men 'inte ens de själva ville se dem', som Olivia Stevens säger.

Här ges vi en föreställning med både humor i allvar. Till humorpunkterna hör de yviga gesterna, divarollen som det görs en liten egen parodi på och som Olivia Stevens tar ut svängarna i med alla de rätta manéren, och dialogen med 'Herman' som sitter i salen och kontrollerar. Till allvaret hör berättelserna om de vänner och motståndsmän som antingen stupat eller lämnat landet, och faktiskt det faktum att bara när Herman sover kan de sjunga om och leva ut det de brukar - homosexualitet, feminism, starka kvinnor, frihet att vara det man själv vill vara. Och även analyserna, små med ofta goda - som att det kanske finns en liten mobbad kille bakom varje hakkorsbindel - en kille som nu äntligen får ge igen. Även om sångerna, i alla fall för mig, är okända är tongångarna och musikstilarna välbekanta och pålitliga tidsmarkörer. Det går lätt att känna in sig i den stämning som de båda på scenen vill skapa och man upplever också tydligt hur snaran knyts åt om halsen, hur trång världen blir när den politiska korrektheten ska råda och drivs igenom med maktmedel.

Det sägs att det enda djävulen inte tål är att någon skrattar åt honom, och diktatorer är precis lika ömskinnade. Att absolut makt inte bara saknar självkritik utan också humor går igen överallt. Därför ska vi vara rädda om våra satiriker. Och ta till oss att det kan ske igen att en pajas får världsherravälde. Utan att någon riktigt fattar vad det var som hände."

Susanne Holmlund, Sundsvalls tidning


ARTICLES / INTERVIEWS WITH OLIVIA

Click on an image to read the full article